Man måste tillåta sig att bli en smula nostalgisk ibland. Även om det mesta av ens fokus förstås bör riktas framåt måste man kunna se bakåt också. Det är jag övertygad om att man gynnas av i det långa loppet. Som ni kanske förstås så är det dags för mig att vara nostalgisk idag. Jag kommer att skriva lite om den korta tid i mitt liv då jag arbetade med byggnadsställningar i Stockholm.
Det föll sig så knasigt att första gången jag satte min fot i Stockholm var då jag flyttade dit för byggnadsställningar. Jag hade fått nys om ett jobb via en kompis morbror. Eller var det kanske farbror? Det spelar mindre roll. Framförallt givet att mitt jobb inom byggnadsställningar i Stockholm var det som avgjorde min framtid. Jag må ha blivit kvar en väldigt kort tid, men det var en tid som satte prägel på mitt liv.
Jag visste inte att jag ville till Stockholm innan jag flyttade dit för att arbeta med byggnadsställningar. Förut var jag en klassisk småstadsmänniska. Jag nöjde mig med det som var. Jag hade lite polare kvar i hemstaden. Jag umgicks med dem ibland även om de flesta började få barn. Det var inte optimalt, men det var heller inte tråkigt. Förslaget om Stockholm och byggnadsställningar dök upp som man brukar säga ”från vänster”. Det var när jag hälsade på min kompis föräldrar, något som inte händer särskilt ofta, som det skedde. Då fick jag möta hennes pappas bror för första gången. En trevlig man. En trevlig man som dessutom drev en erkänd firma inom byggnadsställningar i Stockholm. En firma som just nu sökte personal.
Det föll sig så att, just dagen innan vårt möte, så hade jag fått sparken från mitt jobb. Arbetsbrist, om det är någon som undrar. Jag hade inte ens hunnit berätta för min vän innan erbjudandet kom till mig. Erbjudandet om att flytta till Stockholm och arbeta med byggnadsställningar.
När jag först hörde om det hade jag aldrig tänkt tanken. Förstår ni? Jag hade aldrig tänkt tanken på att flytta till Stockholm, och än mindre att arbeta med byggnadsställningar. Det hela var helt nytt, och jag var tvungen att sova på saken. ”Får jag sova på saken?” frågade jag och fick ett nickande svar. Morbrorn svarade och att han behövde svar redan kl 11 nästkommande förmiddag. Kl 10.58 ringde jag med något skakig hand.
”Vi kör” sa jag.
