Ibland tänker jag på vad som varit och vad som fortsatt kunde vara. Låter det flummigt? Då har du inte hamnat på rätt blogg. Det kommer att bli betydligt mer flummigt än så. Idag ska jag dock bespara er de allra värsta pretentionerna. Jag kommer att tala länge och väl men om ganska så värdsliga saker. Det kommer dock att angränsa till den inledande meningen i denna brödtext. Jag kommer att beskriva något som varit och som inte längre är. Detta något är då jag jobbade med något så oväntat som slamsugning i Stockholm.
Många skulle nog säga att det är det mest oväntade jag kunde säga. Att jag bott i Stockholm känns konstigt nog och att jag dessutom jobbat med slamsugning där är… ja, det är någonting i alla fall. Så var det hur som helst, och jag arbetade med slamsugning i Stockholm under två hela år av mitt liv. Vad som skulle varit en sommar blev 24 månader.
Det var en fin period. Jag tyckte mycket om den och när jag ser tillbaka kan jag inte riktigt förstå varför jag lämnade. Eller ja, jag hade förstås en ambition att studera. Att göra någonting av mitt skrivande och det blev ju så att jag pluggade tillslut. Men att jobba med slamsugning i Stockholm var verkligen kul. Det var därför jag blev kvar i två år, för guds skull.
Så, när jag nu ser tillbaka på den här tiden, vad är det jag ser i backspegeln? Jag ser till att börja med en ung och några kilo lättare version av mig själv. Det är det första. Något annat jag ser, klart som dagen, är att jag – då jag jobbade med slamsugning i Stockholm – var väldigt lycklig. Livet var liksom ganska problemfritt, om man säger så. Jag gick inte och väntade på att något skulle hända utan levde i nuet. Det är allt annat än man kan säga om mitt liv nu.
Det sista tror jag inte har ett dugg med själva slamsugningen i Stockholm att göra. Det tror jag att jag har min tillvaro att tacka för. Jag bodde bra, jag tjänade OK men jag hade framförallt väldigt bra folk runt omkring mig. Vänner och, inte minst, kollegor som också jobbade med slamsugning i Stockholm.
