För ett tag sedan kände jag mig så otroligt trött på asfalt. Jag bor i Göteborgs innerstad och omges av spårvagnar, bilar, byggnader och människor. Varje dag, året om. Eftersom jag är uppvuxen på landet så känner jag till värdet av att omge sig med natur. Den avkoppling som man får då betong byts mot blommor och ljudet av bilarna byts mot tystnad. Absolut tystnad och harmoni, då det enda man hör är vinden och ljudet av sina egna andetag.
Jag måste bort. Det måste bli sommar snart så att jag kan åka ut till mina föräldrars hus på landet och bara få vara. Bara få ligga i hängmattan och slappa. Slippa den där asfalten som finns under mina fötter så fort jag lämnar lägenheten, jobbet, affären, gymmet. Veckorna gick och jag räknade ner dagarna till semestern för varje dag som gick. 3 dagar kvar, 2 dagar kvar, imorgon smäller det. Och direkt när klockan slog 17 kastade jag mig ut från kontoret. Gav ifrån mig ett ”Trevlig sommar!” i farten till mina kollegor. Satte mig i bilen och åkte norrut. Vad jag lyssnade på? Country Roads av John Denver förstås. På repeat.
Det tar 1,5 timme att komma till mamma och pappa. Känslan när jag svängde av från vägens asfalt och ut på den lilla grusvägen var otrolig. Det far damm åt alla håll, smörblommorna fortsatte i kvällshorisonten till höger, och solen speglades i sjön på min vänstersida. Jag var framme, jag var hemma. “Country roads, take me home. To the place I belong!” sjöng amerikanen från högtalarna. Jag klev ur bilen, drog igen dörren och andades in. Jag hörde mina egna andetag igen. Ingen sorg i 4 veckor. Ingen asfalt i sikte. Bara lugn och ro.
Jag hörde ett bekant hundskall. Mamma och Chilli (deras fluffiga gamla dam till hund) kom ner längs slänten mot parkering. Jag blev nästan tårögd. ”Du måste ha kört fort!” sa mamma och kramade om mig. Om hon bara visste. Hon berättade att pappa lagade en stol på altanen och att hon hade börjat med middagen. Vi gick hand i hand mot torpet med hunden springandes runt benen. Vi möttes av den fina mässingsskylten på dörren asfalt hade bytts mot gräs som kittlade mina fotsulor.
Jag var hemma.
Äntligen.
