Admin

Jag gör aldrig tema-poster. Men nu tänkte jag bryta det mönster jag hållit fast vid sedan jag startade bloggen. Det började med att jag följde bloggare som gjorde sådär ibland. Ni vet, man skriver ett inlägg om en banan. Sedan måste varje inlägg handla om banan igen. Ett inlägg om energivärdet. Ett inlägg om ”den estetiska utformningen” som någon pretentiös jävel uttryckte sig någon gång. Ett inlägg om vilka maträtter man kan laga med dem, och så vidare i all evighet. Jag tänkte ”Nej. Nu får det vara nog. En sån bloggare ska jag inte bli”. Nu är jag alltså här med svansen mellan benen och ska göra det jag lovat att inte göra. Jag skyller på att jag gör det för en viktig sak. Mina kommande inlägg kommer att handla om hemstädning. Vad är det med hemstädning som är av sådan vikt att det måste nämnas i flera texter? Det är väl egentligen inte så mycket städningen i sig. Inte heller tjänsten utan de påföljder som det kan få att ta hjälp med hemstädning. Som de flesta av er vet så tog jag ett beslut att göra detta för ett par år sedan. Jag hade aldrig tänkt på att man kunde anlita hemstädning. Det var bortom min förståelsehorisont. Sedan var det någon som började prata om det. Sedan någon till. Någon pratade om att de hade fått ett så otroligt mycket bättre liv med hemstädning. ”Bättre liv?” tänkte jag. Jag ville verkligen ha ett bättre liv, särskilt under den perioden. Kunde det räcka att anlita hemstädning för att må bättre så skulle jag chansa. Jag fick ett nummer av en vän. Jag visste inte riktigt var det gick, bara att någon i andra änden skulle kunna hjälpa mig. Det var i alla fall vad personen sa. Mycket riktigt, jag fick tala med en väldigt trevlig kvinna om hemstädning. Hon berättade för mig vilka olika alternativ jag hade och hur jag kunde gå tillväga. Jag ville inte bestämma mig för någon innan jag hade fått tänka över saken. Jag menar, det är väl ändå en ganska stor grej att skaffa hemstädning? Eller har jag fått hela saken om bakfoten? Är det någon här som har erfarenhet av hemstädning? Skriv gärna så ska vi se om våra fördomar om saken matchar varandra. Jag tänkte att jag skulle skriva lite om hur det gick till när jag väl körde igång med hemstädning. Det, mina kära vänner, får vänta till nästa vecka. Jag utlovade ju tema-poster. Eller hur?

Man måste tillåta sig att bli en smula nostalgisk ibland. Även om det mesta av ens fokus förstås bör riktas framåt måste man kunna se bakåt också. Det är jag övertygad om att man gynnas av i det långa loppet. Som ni kanske förstås så är det dags för mig att vara nostalgisk idag. Jag kommer att skriva lite om den korta tid i mitt liv då jag arbetade med byggnadsställningar i Stockholm. Det föll sig så knasigt att första gången jag satte min fot i Stockholm var då jag flyttade dit för byggnadsställningar. Jag hade fått nys om ett jobb via en kompis morbror. Eller var det kanske farbror? Det spelar mindre roll. Framförallt givet att mitt jobb inom byggnadsställningar i Stockholm var det som avgjorde min framtid. Jag må ha blivit kvar en väldigt kort tid, men det var en tid som satte prägel på mitt liv. Jag visste inte att jag ville till Stockholm innan jag flyttade dit för att arbeta med byggnadsställningar. Förut var jag en klassisk småstadsmänniska. Jag nöjde mig med det som var. Jag hade lite polare kvar i hemstaden. Jag umgicks med dem ibland även om de flesta började få barn. Det var inte optimalt, men det var heller inte tråkigt. Förslaget om Stockholm och byggnadsställningar dök upp som man brukar säga ”från vänster”. Det var när jag hälsade på min kompis föräldrar, något som inte händer särskilt ofta, som det skedde. Då fick jag möta hennes pappas bror för första gången. En trevlig man. En trevlig man som dessutom drev en erkänd firma inom byggnadsställningar i Stockholm. En firma som just nu sökte personal.  Det föll sig så att, just dagen innan vårt möte, så hade jag fått sparken från mitt jobb. Arbetsbrist, om det är någon som undrar. Jag hade inte ens hunnit berätta för min vän innan erbjudandet kom till mig. Erbjudandet om att flytta till Stockholm och arbeta med byggnadsställningar. När jag först hörde om det hade jag aldrig tänkt tanken. Förstår ni? Jag hade aldrig tänkt tanken på att flytta till Stockholm, och än mindre att arbeta med byggnadsställningar. Det hela var helt nytt, och jag var tvungen att sova på saken. ”Får jag sova på saken?” frågade jag och fick ett nickande svar. Morbrorn svarade och att han behövde svar redan kl 11 nästkommande förmiddag. Kl 10.58 ringde jag med något skakig hand. ”Vi kör” sa jag.

SunWac 12 är den nya isbrytaren när det kommer till samtal med sina svärföräldrar, kära vänner. Detta låter förstås helt osammanhängande utan kontext, så den kommer här: Jag har alltid känt mig lite obekväm runt min svärfar. Han är en snäll person men också väldigt tyst och ibland ganska butter. När vi är på besök sitter han mest vid deras pool och stirrar ut på ängen. Nu i helgen vågade jag mig äntligen fram och satte mig i rottingstolen mittemot. Vi såg på varandra i 5 smärtsamma sekunder. Jag andades in för att säga något om vädret, solen eller poolen. Han hann före då han sa ”Köpt SunWac 12”. Jag förstod inte riktigt vad han just hade sagt. Därför sa jag ”va?” och försökte ändå låta trevlig. Han förklarade att han hade köpt SunWac 12 till poolen. Det var tydligen klortabletter speciellt framtagna för spabad, precis som deras pool. Han kastade över en som han redan höll i handen. Fråga mig inte varför han höll i den. Jag tittade på den och fick ur mig ett ”najs”. Det var tydligen ett bra ordval för SunWac 12 eftersom det fick igång hans pratreflex ordentligt. Han började nämligen prata om poolrengöring en lång stund. Det kändes som att något lossnade mellan oss den eftermiddagen. Jag tackar SunWac 12 för det. Äntligen!

Jag är född i Sveriges huvudstad. Jag har bott här hela livet. Ja, hela livet med undantag för 2 års studier utomlands då. Staden har i alla fall alltid betraktats som ”hemma”. Nu ska det bli ändring på det. Jag ska, tillsammans med min familj, flytta norrut. Utanför Sundsvall ligger vårt nya hus och vårt nya liv och väntar på oss. En vecka kvar nu. Med så kort tid kvar i min älskade hemstad tänkte jag ägna kommande inlägg åt hyllningar. Inte hyllningar av staden som sådan. Snarare hyllningar till epoker i mitt liv. Tidsperioder då jag varit lycklig och mått bra. Min första hyllning gäller arbetet jag fick efter gymnasiet. Jag arbetade då på ett av de mest framträdande företagen inom mattläggning i Stockholm. Det var ganska slumpartat hur jag överhuvudtaget fick jobbet, om jag ska vara ärlig. Jag bodde hemma, sommarjobbade lite på en butik i närheten av barndomshemmet. Därefter följde en höst av tristess och jag har nog aldrig varit närmare att bli deprimerad. Sedan dök chansen upp, i februari nästkommande år. En kompis pappa drev firma inom mattläggning i Stockholm. Den låg ganska nära där jag bodde, så det var perfekt. Kompisen hade jobbade med mattläggning i Stockholms alla hörn sedan några månader tillbaka. I takt med att efterfrågan på företagets tjänster ökade steg behovet av arbetskraft. Jag var billig och hade lätt och lära mig. De anställde mig trots att jag aldrig ens reflekterat över att arbeta med mattläggning i Stockholm. Bara ett par månader in i jobbet kände jag att jag verkligen hade fått grepp om det. Inte bara själva mattläggningen utan också blivit en del av teamet i Stockholm. Jag var en av dem och de var intresserade av att lära känna mig närmare. Det kändes väldigt bra och det var en fin period i livet. Min kompis slutade efter att vi arbetat ihop ungefär 7 månader. Jag tror inte att han trivdes alls lika bra som jag. Kanske för att hans egen pappa var chef och för att hans bror var projektledare. Hur som helst så gav det mer jobb och större ansvar åt mig. Jag blev en jävel på mattläggning, kanske Stockholms bästa. Det passade mig faktiskt så bra att jag blev kvar på företaget i närmare 5 år. Att jobba med mattläggning var bland det mest trivsamma jag gjorde under mina år i Stockholm. Jag vet inte vad jag, idag som 47-åring, hade tyckt om jobbet, men jag älskade det då. Bra arbetstider, härligt team och en allmänt härlig period. Nästa vecka ska jag gå vidare från mattläggning i Stockholm och skriva om nästa epok. Vi hörs då!

Det finns många olika teorier om generationer. En vanlig är att man ärver håret från sin mammas sida. Om så är fallet kan jag skatta mig lycklig. Min morfar hade ett ordentligt hårsvall ända fram till han dog, 98 år gammal. Pappa och farfar är inte lika lyckligt lottade dock, så håll tummarna för mig. En annan vanlig teori gällande generationer är den att alla gör uppror mot sin föräldrageneration. Det känner ni väl igen? Ni vet, eftersom mina föräldrar var hippies på 70-talet ska jag bli hedgefond-mäklare, och så vidare. Jag har aldrig riktigt ägnat denna teori någon tanke, men nyligen fick jag upp intresset för den. Jag ska ge lite bakgrund så ni förstår vad jag pratar om: Min pappa arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Han byggde om staden, det var så han uttryckte det. Renoverade och fixade för att sämre lottade människor skulle få en trevlig tillvaro. Han ägnade sig åt fasadrenovering över hela Stockholm, men mestadels i nedgångna delar av stan. Han var stolt över det. Jag fick för mig att alla som arbetade med fasadrenovering i Stockholm på den tiden var det. Starka och stolta gubbar, och det var uteslutande gubbar förstås. Så tänkte jag på saken, och kanske hade det att göra med att pappa faktiskt sa att det var så det låg till. Så, vad har detta med generationer att göra? Jo, jag blev inte som min far. Jag blev så långt ifrån det som det bara går att komma. Jag blev ekonom. Redovisningsekonom för att vara exakt. Jag har jobbat på kontor hur länge som helst. En ständig kaffekopp i handen, och en konstant ilska mot kopieringsmaskiner. När jag började jobba på kontor i Stockholm arbetade min pappa fortfarande med fasadrenovering. Jag förstod inte hur han orkade. Hur fan orkar en kropp i 60-årsåldern slita med samma sak den slitit med så länge? Det var en gåta för mig. En gåta jag inte behövde gräva särskilt djupt i. Jag skulle ju själv aldrig någonsin arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Sen kom min son, och sen slutade min son gymnasiet. Vad tror ni att han arbetar med? Ja, ni gissade rätt: Fasadrenovering i Stockholm. Han valde samma bana som hans farfar. Han har dessutom samma politiska åsikter som sin farfar. Han har gjort uppror mot mig och min generation. Uppror genom att välja fasadrenovering istället för ljumna kaffekoppar på lysrörs-upplysta kontor i Stockholm. Smart drag? You tell me!